Juloratoriet och
Johan Sebastian Bach
Juloratoriet
Juloratoriet (Weihnachtsoratorium BWV 248) av Johann Sebastian Bach är skrivet för sångsolister (SATB), blandad kör och orkester.
Oratoriet är uppdelat i sex kantater ämnade att sjungas under de tre första juldagarna, nyårsdagen, söndagen efter nyår och trettondagen. Verket skrevs 1733−34 när Bach var kantor i Thomaskyrkan i Leipzig.
Kantaterna
Första kantaten startar med de välkända pukslagen och entusiastiska glädjeropen: Jauchzet, frohlocket, auf, preiset die Tage (Fröjda er och jubla, prisa dessa dagar). Efter första kören startar julens berättelse enligt Lukas evangelium: Es begab sich aber zu der Zeit (Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning att hela världen skulle skattskrivas.)
I kantaterna förs berättelsen vidare genom recitativer. Körnummer och solopartier har en mera meditativ och dramaturgisk funktion.
Johan Sebastian Bach
Johann Sebastian Bach, 1685 i Eisenach − 1750 i Leipzig, var en tysk tonsättare och organist. Bach intar en särställning bland barockens tonsättare. Han anses vara kontrapunktens store mästare, som sammansmälter sina föregångares stilar och tendenser. Han hade också ett för tiden ovanligt internationellt synsätt.
Bach är en centralgestalt i den protestantiska kyrkomusiken på grund av sin omfattande produktion av verk för kyrkoårets olika högtider. Han har kallats för “den femte evangelisten” syftande på Bibelns fyra evangelister.
Under hans livstid började musikstilen ändras i riktning mot en enklare, böjligare melodik och en mer homofon sats, men Bach fortsatte komponera på det gamla polyfona sättet som allmänt betraktades som föråldrat. Bach var uppskattad i sin samtid, dock mer som organist och orgelexpert än som tonsättare. Hans ryktbarhet nådde aldrig samma nivå som till exempel Georg Friedrich Händels, även om han var känd och ansedd i framför allt de tyska länderna.
Uppskattningen av Bach har stigit genom tiderna, även om den har skiftat i karaktär. Från artonhundratalets bävande vördnad för hans lärdom och allvar till den första efterkrigstidens betoning av hans mästerliga stämföring och svängande puls. Och slutligen till de senare årtiondenas återupptäckt av hans högt uppdrivna balansering av styrka och genomarbetning i uttrycket. Många jazzmusiker, och på senare tid diverse musiker från andra genrer utanför den klassiska, har inspirerats av Bachs formbyggnad, rytmik och musikaliska fabuleringskonst.
